"Alla Sveriges discgolfbanor på ett ställe."
 

The Open 2018, Ale Discgolfcenter

23.7.2018 11:53

Det började med ett häftigt banrekord av herr Flying circus Simon Lizotte. -11 på vit slinga skojar man inte bort. Förhållanden var ypperliga för discgolf; inte för varmt, inte för mycket vind och en bana i toppskick.

Själv gick jag med Jeremy Koling som aldrig var het, men ändå gjorde birdie på ungefär vartannat hål.

– Jeremy, it was a pleasure watching you play, fick jag ur mig efter avslutad runda. Han avslutade den med en knästående forehand uppför ett halvt berg till en iläggsbirdie. -7 på scorekortet. 15 kast bättre än undertecknad. Har man problem med det långa spelet (återigen undertecknad) bör man hålla sig undan vit slinga.

Simon Lizotte på (gissningsvis) vit 7.

Nästa varv gick jag i gruppen bakom Simon, Big Jerm etc. Om den vita banan tillåter en stor publik är det inte alls på samma sätt på den gula. Nu började det bli riktigt varmt i skogen. Simon hade sovit dåligt och störde sig publiken. De gånger jag såg honom så iddes han inte ens sikta. Det finns några i startfältet som gick bättre på vita slingan än på den gula. Vår egen Tobias Söderqvist till exempel, som är en fantastisk långkastare. Det är inte att han kastar långt jag menar, utan att han är väldigt bra på att utföra långa kast. Tobbe hade den bästa rundan av alla på finalen. Tobbe spelade bättre på den vita slingan i förhållande till par. Simon spelade andra rundan på fem kast mer än den första. Det har nog aldrig hänt förut på Ale, och min gissning är att det nog aldrig kommer hända igen. 1069 i preliminär rating på första, 927 på andra. Ridå.

Den lilla guldkanten är väl att vi är en del som kan skryta med att vi slagit Lizotte på en runda. Samma bana, samma förhållanden. Jag slog honom med 4 kast. På första rundan fick jag visst stryk med 19 kast. 1-1 Simon! Banorna är som natt och dag. På den gula gäller det att missa träden och att sätta puttarna. På den vita gäller det att sätta sina linjer med bibehållen längd, att bemästra långa, svåra kast med OB i spel. Att lösa svåra situationer. Att inse sina begränsningar, men samtidigt våga tro på sina kast. Den gula är rolig discgolf. Här kan alla ha kul och de flesta klarar av att hitta några fåglar runt korgarna. Den vita är en tävlingsbana för de bästa spelarna. Här klarar man sig inte undan med att spela hyggligt. Här måste man vara bra på att kasta långa kast för att lyckas.

Linus fokuserar

Linus Carlsson tog sig också in i ledarbollen, tillsammans med förhandsfavoriten Ricky Wysocki. Vi var många som tyckte att det var fantastiskt kul, och alla spekulerade i hur länge det skulle hålla. Efter att jag precis hade bränt en långputt på hål 16 hörde jag ett mäktigt vrål i skogen. Linus hade aceat gul 18. Ricky i all ära, men nu pratade vi med varandra om Linus. Hela området runt Snäckebäcken drabbades av Linusfeber. En angenäm smitta som inte gått över ännu. Vilken grej! Ricky drygade ändå ut sin ledning under andrarundan, men hetast score gick oväntat till den unge Ville Koutonen. 43 kast, -14 där 13 birdies kom på rad innebar nytt banrekord. Skräll!

Dag två grydde med friskare luft och byiga vindar. Vi som skulle ut på den vita slingan direkt på morgonen insåg att vi har chansen att klättra. Visst blåste det, men det skulle bli mycket tuffare framåt eftermiddagen. För egen del var spörsmålet om jag skulle kunna komma över gårdagens katastrof, lappa ihop ett sargat självförtroende och ge mig själv chansen att ta mig till final. Svaret blev nej. Nej nej nej. Med det vill jag nog lämna min egen del i tävlingen och fokusera på det viktiga. Tätstriden. Och hamburgarna! Vi får inte glömma dom. Bästa burgarna jag ätit på en discgolfbana. Hatten av. Medans hatten är av; alla funktionärer och glada Göteborgare på plats. Oavsett om det viftades med flaggor, tillskyndades med scorekort eller presenterades spelare och förhållningsregler till publiken så gjordes det med ett leende och på ett snyggt sätt. Jag har spelat EM och en del andra stora tävlingar. Ale slår dessa på fingrarna. Inget snack!

Jeremy Koling på utkast 17, vit bana

Viktigare är ändå vad våra världsstjärnor tyckte om Ale? Nu fick jag det bara från Jeremy Koling.
– Jerm, vad är din åsikt om Ale?
– Topp 10.
– I världen?
– I världen. Vad finns att anmärka på? Banorna, framför allt vit är i toppklass. Arbetet som lagts ner är enormt. Det är en unik anläggning. Varenda liten detalj har tänkts på. Världsklass.
Där har ni det. Topp 10. I världen.

Linusfebern tilltog under andra tredje rundan. När han satte acet på gul 10 var skogen nära att fatta eld. När de bästa på eftermiddagen tog sig an den vita banan i tuffare vind var scorerna förvisso inte lika heta som gårdagens, men de gick fortfarande under par. Ricky gick -4 på vita banan. Själv hade man hoppats gå på par. I efterhand skulle man reviderat det målet. Att gå en skitsvår bana 4 kast sämre än Ricky är världsklass. Vi är nog många som gapade för mycket på vita banan. Medans skuggorna började falla över Ale Discgolfcenter kunde vi som inte lyckats glädja oss åt en B-final på den gula slingan, vi slapp stånga oss blodiga mot den vita. Men vi skulle vara klara i tid för att följa upplösningen!

Efter fullföljd tävling vandrade jag med tunga steg ner mot hamburgerdoften vid spelarcentret. Jag trodde inte riktigt mina ögon när jag först såg hur många bilar som stod i vägrenen jämte vit 1, sedan trodde jag definitivt inte mina ögon när jag såg hur många som var samlade runt första utkastet. En burgare senare och lite skönt snack med bekanta så var finalsuget stort. I gruppen: Ricky Wysocki, Jeremy Koling, Linus Carlsson och Väinö Mäkelä. Nu kom det stora provet. Vit slinga, stor publik, kraftig vind och världsspelare som motstånd. Skulle det hålla för Linus? För segern var klar. Ricky hade skaffat sig nästan 10 kasts försprång, chanserna att han skulle släppa in någon i tätstriden var mikroskopiska. Men det var väldigt tight runt pallen. Förutom de redan nämnda lurade Simon Lizotte och KJ Nybo i vassen, bara något kast efter. En tuff uppgift. Linus började stabilt och bra. Man gick och nöp sig lite i armarna och funderade på när det skulle ta slut. Så kommer vi till hål 6 och Linus gör den enda birdien i gruppen. Stort jubel och alla säger ”alltså, huvudet på den killen”. Så ung, relativt orutinerad och han är där med de bästa. Han håller jämna steg med dem. Han hör hemma här.

KJ Nybo på vit 13.

Efter att ha träffat en elledning på hål 9 har Linus ett svårt läge. Han väljer ett kast med hög risk för att ge sig själv en chans för birdie, och lägger ner en roller som kurvar upp perfekt mot korgen. Det är vågat, det är aggressivt och det är helt rätt. Men på 10 händer det som inte får ske. Linus drive blåser OB. Här förlorar äntligen Linus mot sitt eget huvud. Det är så svårt att kasta en hyzer som börjar mot korgen, det är så lätt att ta ut linjen lite till höger om korgen. Inspelet är perfekt, men vinden blåser upp discen så den rullar till en tuff putt. Dubbelbogeyn är ett faktum. Under tiden storspelar KJ och Simon. Med dubbelbogeyn tar sig Jerm in på andra plats, Simon och KJ passerar även de Linus. Men Linus är inte klar. Han har mer att ge.

Från vår väl valda position på kullen bakom korg 18 hör vi vrålet från skogen uppe vid korg 17. Vad händer? Vi tar upp telefonerna och uppdaterar frenetiskt. Varför har inte Linus score uppdaterats? Han är sist på kortet, lugn nu! Och där kommer det. Linus drog precis i en 15-metersputt för att ta tillbaka en egen tredjeplats! Under tiden puttar KJ och Simon för birdie på 18. KJ väljer att lägga sin under korgen, då en korgkant från hans läge garanterar en bogey. Simon har mer marginaler från sitt läge till vänster om korgen, men putten är för hög, från 15 meter tar den uppe på korgtaket och båda får nöja sig med par. Vi vet att Linus behöver göra par på sista hålet för att behålla sin tredjeplats. Johan Davidsson tänker högt bredvid mig. ”Jag hade varit mer nervös nu än då jag blev av med oskulden”. Vi har precis sett dubbelbogeys på 18. Anders Swärd hade en kanonrunda på gång innan han tappade sitt utkast och kedjade ur på putten. Juho Parviainens drive blir 5 meter lång, han är en av Finlands bästa spelare. Men Linus drive stannar mitt i fairway. Kastat är lagom högt. Inga risker tagna. Kvar finns en putt från 20 meter i kraftigt uppförslut. Det vi tänker är ”gör inget dumt nu”. Linus lägger den under korgen och efter att segrande Ricky Wysocki mottagit publikens jubel så mottar Linus ett ännu större jubel för sin tredjeplats. Gåshud.

Kristian Bengtsson från sin bästa sida

Jag vill även passa på att gratulera Emil Dahlgren, Kristian Bengtsson och Henric Hagman till topp 10. Bra hystat gubbar! Vi har videos att se fram emot. De kommer ut på SM discgolfs youtubekanal. Kommentering av Big Jerm och Emil Dahlgren. Missa dem inte. Allt gott!

Bakom tangenterna: Martin Rasch
Bilder: Andreas Melin och Putte Andersson