"Alla Sveriges discgolfbanor på ett ställe."
 

Nystart i Mjölby

2.2.2018 11:34

2015 hände det sig att Mjölby äntligen fick en discgolfbana. Mjölby, orten känd för familjen Storch i Sällskapsresan, potatisen i rondellen vid McDonalds och sin truckindustri, skulle äntligen omfamnas även av oss plastkastare. Bakom bandesignen stod namn som Anders Johnsson, känd som Mjölby-Johnsson av de som kastat plast längre än de flesta. Hans klubb LUFS (Linköpings unika frisbeesällskap) har samlat på sig fler medaljer än vad som finns i hyllorna hos din lokale pokaldistributör. Vår egen klubbs (KFUM Linköping Frisbee) chefsdesigner Henrik Wahlman var på plats och gick igenom sträckningen. Kommunen skulle göra jobbet. Det kändes som om bollen rullade på. Under vintern besökte vi den nyinstallerade banan med vår vintertour ÖVERTID. Korgarna satt för högt, utkast samt bankartor var ännu inte på plats, men med lite röjning i taggsnåren och tillsnyggning skulle det nog bli bra det här. Sen hände… inget mer. Medan Motala Discgolfpark i grannkommunen fick sporten att explodera där, så var det ingen som spelade i Mjölby. Korgarna sänktes så småningom till rätt höjd, och de värsta snåren röjdes bort, men banan stod fortfarande tom. Kanske kommer det nu att ändras på det. Lasse Jansson från Innova Discgolfpark förärar banan med ett besök, och jag fick följa med.

– Hur det kommer sig att jag är här? Det är några olika faktorer som spelar in. Vi har haft en dialog med kommunen, de har bestämt sig för att de vill locka spelare till banan. Att de förstått det beror nog dels på att lokala spelare har hört av sig, dels att discgolfen nu har vuxit så pass mycket att de flesta har ett hum om att sporten finns och vad det är vi sysslar med. Så mitt uppdrag är i första hand det; att se till att få mer folk att spela banan.

Det låter som ganska lösa boliner. Vad kan du att göra för att locka mer folk till banan?

– Det är inget fel på banan som den är. Då pratar jag hålen. Det är andra faktorer som spelar in. Den startar på ett konstigt ställe (mitt på en skolgård), det finns några uppenbara säkerhetsrisker, men framför allt saknas riktiga utkast och hålkartor. Kommunen har i första hand beställt hålkartor och utkast, men jag kommer att presentera ett förslag på hur man kan göra för att ytterligare underlätta för folk att hitta hit. Det innebär att starta banan på ett mer lättillgängligt ställe.

Vi går runt i området och jag känner att det är min tur att glänsa lite. Banan i Mjölby ligger 30 minuter från min ytterdörr, så jag har haft ett antal möjligheter att besöka den. Självklart går man runt och ser möjligheter till förbättringar. Lasse lyssnar på mina idéer och vi är ganska överens. Så kommer vi till hål 6, som jag i mitt huvud ritat upp som ett jättefint par 4. Lasse sågar det direkt. Problemet är att vi korsar en gångstig. Jag tänkte att ”det är inte så farligt”, men Lasse får mig snabbt på bättre tankar.

– Säkerheten väger mycket tungt, vilket gör att vi ibland får kompromissa med designen. Målgruppen är nya spelare, de har inte säkerhetstänket som mer erfarna spelare har. En erfaren spelare har bättre pejl på vart dennes kast tar vägen än vad en nybörjare har. De fattar att man inte kastar när det kan finnas risk att träffa någon. Det är sällan fallet med en helt ny spelare. Så vi måste ta hänsyn till motionsspår, stigar osv så att vi så långt vi kan minimerar risken för att krocka med annat. Det kan tyvärr medföra att en del hål kan bli lite trista, men jag tror att vi i långa loppet tjänar mycket på det. En del banor har fått ändras eller helt tas bort pga bristande säkerhet. Så har aldrig skett med en discgolfpark.

Ungefär här inser jag hur olika vi tänker när vi letar hål. Jag hittar ett par 4, dogleg vänster som hål 8. Det är inne i tallskogen och har lite dåligt definierad spellinje. Lasse tittar på gångstigen på andra sidan utkastet. Det är här motionärer tar sig in på området. Då är det bra att lägga ett utkast i närheten, så att sporten syns. Ett bra tillfälle för att områdets besökare ska se att kommunen satsar på dem. Men hålet bör vara så enkelt att förstå att man kan peka på korgen från utkastet och säga ”dit ska jag”. Då förstår folk sporten.

Lasse använder avståndsmätaren för att kolla av längden på nya hål 1.

 

Medan sporten fullkomligen har exploderat i orter som Motala, Eksjö och Vetlanda så har inget hänt i Mjölby. Varför tror du att det är så?

-Vi kan kalla det för 90-talstänket. Alla som spelat discgolf en längre tid vet vad jag pratar om. Det är inte att hålen eller banan är dålig, det är bara det att den är för svår, omöjlig att hitta runt på utan lokalkännedom och att den saknar saker som utkast och hålkartor. Saknas en bra översiktskarta, riktiga utkast och hålkartor så kommer inte folk att hitta till banan och sporten. Många som börjar spela banan ger upp efter några hål och går hem igen, sura och besvikna. Det är givetvis aldrig bra.

Vi sitter över lunchen på Skånska Lasses (passande namn, även om Lasse är från Uppsala) och diskuterar dessa saker. Lasse över en, vad det ser ut som, ganska medioker hamburgertallrik, jag med en slät kopp kaffe då det är svältdag på schemat. Vi pratar vitt och brett om discgolf i allmänhet, då ämnet storligen intresserar oss. Min inspelningsapp, som borde ha spelat in ca 20 minuter intervju kraschar efter en minut. Ingen av oss uppmärksammar det, vilket tyvärr får konsekvenser för den här texten. Men i det stora hela pratar vi konceptet discgolfpark och vad det betyder. Jag hade i början svårt att se tjusningen med Discgolfpark; en del av hålen känns högst mediokra emellanåt. Jag försöker få fram detta för Lasse på ett snyggt sätt, och jag tror att han förstår vad jag menar. Han gissar att fler tänker som jag.

– Vi bygger för att tillgodose kundens önskemål. Vår vanligaste design kan vi kalla Discgolf light. Det är några faktorer som väger tungt när vi designar en bana. Säkerhet, att det inte ska vara för långa och krångliga hål och att det ska vara enkelt att hitta runt ett varv. 70 meter i snitt är något vi satsar på. Det bör vara variation i kurvorna från tee, men det får inte bli för jobbigt för nybörjaren. Det är viktigare än att göra häftiga och spännande hål. När kommunen förhoppningsvis kontaktar oss igen för att sporten har exploderat och de behöver en större bana så har vi med oss det i bagaget. Så blev det ju med Fålehagen i Motala, som är vår första 18-hålsdesign. Här kan vi ta ut svängarna mer. Det var verkligen att gå ut i vildskogen och sedan på några dagar få ihop en bra bana (vilket man lyckats med, enligt reportern). Samtidigt är det viktigt att man fortfarande ser till att det finns riktiga utkast, bra korgar och hålkartor på plats tidigt. Vi åtar oss gärna design på en fullvuxen 27-hålsbana med extra allt, men oftast måste man börja från början. Därför har vi ett gäng kortare, lättare discgolfparker under bältet. De är starten.

Lasse har jobbat med Discgolfpark i Innova Europe i två år nu. Han har inte gått någon bandesignerutbildning, men han har givetvis fått en massa stöd och hjälp från Tommy Bessner och Jussi Meresmaa i ämnet. Med sig ut har han en avståndsmätare, en mobil och en pärm att rita i. Idag följer inte pärmen med, då blötsnön ymnigt faller genom grenarna.

-Avståndsmätaren är underskattad. När man står inne i skogen är det nästan omöjligt att avgöra avstånd annars. Man tror att man har hittat ett hål på knappa hundra meter, och så tar man fram avståndsmätaren och det visar sig att det är typ 42 meter. Man blir blind. Jag brukar använda mobilen för att filma hålen. Jag går längs med det tänkta hålet och pratar samtidigt. Kurva här, det där trädet ska bort till exempel. Det räcker inte att ta ett kort och gå vidare, man missar detaljer då.

Tillbaka på banan diskuterar vi. Förhållningsorderna från kommunen är att det inte ska kosta pengar, därmed kan man inte börja avverka en massa träd osv. Som tur är har området nyligen snyggats till, så det finns goda möjligheter att hitta ”ready made” hål.

-Det här är ett riktigt fint hål, säger Lasse om banans befintliga hål 9. Vi spelar match (bara för att jag gjorde birdie på ettan och bestämde det). Lasse spelar för Team Discmania. Han gör en anhyzerbomb med en putter, because what would Simon do? Lasse har dock inte riktigt samma pump som Simon Lizotte, discen kraschar ner på banans värsta läge. Jag tar den vanliga vägen och lyckas få i min tvåa. Two stroke swing och matchen är vunnen för min del. Några av hålen kommer nog att behållas så som de ser ut i dagsläget, andra får antagligen stryka på foten. Området korsas av stigar, fornlämningar och bänkar. Den allra bästa delen är kulturmärkt och svår att bygga på. Så återigen blir det kompromisser.

– Jag har lärt mig att låta kunden tänka själva. ”Vad kan vi göra för att förbättra banan och locka mer folk?” Det är som med en övningskorg. Många frågar varför man ska ha en sån. Jag brukar säga att ofta är det nån i sällskapet som är lite sen, då är det bra att de andra kan värma upp lite under tiden. Sen är det ju en naturlig träffpunkt på banan. Här kan man invänta spelsällskap om man kommit själv. Bygga relationer. Efter den förklaringen har ingen sagt att de inte behöver en uppvärmningskorg. Alla köper det.

Jag är hungrig, kall och blöt. Dags att åka hem för dagen. Medan jag tar farväl så drar Lasse på sig ett par regnbyxor och fortsätter utforska terrängen. Det blir en lång dag. När mörkret faller drar han sig tillbaka till hotellet och jobbar med bankartor. De befintliga hålen ska ritas upp, samt ett förslag till förbättring. Normalt är det här en dagsutflykt, men Mjölby är ganska långt från Stockholm, dagsljuset är kort och två olika förslag ska presenteras för kommunen i morgon. Jag trummar uppspelt på ratten på hemvägen. Lasse köpte min generella idé till bansträckning. Vi har justerat en del av hålen jag tänkte mig, men själva sträckningen är ungefär densamma. För en hugande bandesigner som jag varit sen tidiga tonåren så är det stort. Men på kvällen ligger jag vaken och tänker. Tänk om mina förslag inte är bra nog att locka folk till banan? Om ingen ändring sker? Eller om förslaget är så dåligt att kommunen bestämmer sig för att strunta i det hela…

När jag träffar Lasse dagen efter är han på ett strålande humör. Kommunen köpte vår lösning med hull och hår. Mjölbys undangömda korgar ska upprustas till en riktig discgolfpark. Succé, i alla fall till en början.

Vad tror du om fortsättningen Lasse?

– Hur stort är Mjölby? Lite mindre än Motala ungefär va? Det är till fördel för banan. I en mindre kommun så blir innevånarna snabbare medvetna om vad som händer. Att en discgolfpark öppnar är en riktig nyhet. I en större stad så försvinner sånt här i bruset. Så chanserna är goda att folk hittar till banan, börjar spela, startar klubb och så rullar bollen. Precis som har hänt runt andra discgolfparker runt om i Sverige.

Idén med Discgolfpark; locka nya spelare till sporten.

Den här dagen träffas vi i min hemkommun, Linköping. Här diskuterar vi att anlägga en discgolfpark vid stadens mest välbesökta motionscentral. Markförutsättningarna är inte lysande, enligt mitt öga. Det är stora granar, lite stenigt, motionsspår överallt.

– Så här ser det ofta ut för oss, när vi får ett uppdrag. Det här är ändå ganska skapliga förutsättningar, jag har sett värre. Visst kommer vi få kompromissa med bandesignen för att inte krocka med alla andra aktiviteter, men som vi pratade om igår så är det inte hela världen.

Vi går över området ganska snabbt, eftersom dagsljuset snabbt försvinner och jag gärna vill visa Lasse ett annat område.

Hjälper ni till så här ofta?

– Vi är ett företag. Så vårt syfte är att tjäna pengar. Därmed så kan vi inte kuska runt över Sverige och ge gratis råd om bandesign. Men vi svarar gärna på frågor i telefon eller över mail, messenger osv. I det långa loppet kanske de här svaren avgör om vi får in en fot på Sportia-butiken i området frågan kommer ifrån, eller kanske blir det en ny discgolfpark? Ju mer sporten växer, desto bättre för oss. Så vi hjälper till så gott vi kan.

Jag tänker att det här är ett ärligt och bra svar på klyschan ”grow the sport”. Ingen gör något gratis utan att tänka på sin egen vinning. Det är inte genom någon sorts unik altruism som sporten växer; det sker när vi samarbetar med varandra till vår gemensamma vinning. Konceptet har stötts och blötts i all oändlighet på forum världen över, idag känns det simpelt. Ju fler vi är som kastar, desto bättre. För att locka in fler så bygger vi discgolfparker i varenda hörn vi kan hitta. Lasse och Innova tror stenhårt på det, och efter de här dagarna känner mig även jag mer övertygad om att deras sätt är det rätta.

Området Lasse tittade på till slut är Linköpingsspelarnas nya hopp till en fullvuxen 18-hålsbana av tävlingssnitt. Här finns mycket att göra, men även ställen där man nästan instinktivt trevar efter sin favoritdriver och kollar vilken kurva man ska göra till korgen som i framtiden kommer stå där borta. – Här vill jag kasta plast! utbrister Lasse när vi passerar en strömmande bäck och tittar upp mot en ekbevuxen slänt. Jag instämmer till fullo. På vägen mot den tänkta korgplaceringen korsar vi ett mountainbikespår. Senast igår hade jag skakat på huvudet och inte tänkt så mycket mer på det, men nu vet jag bättre. Jag har skaffat en ”in” till mountainbikeklubben Mera Lera och tänker tillsammans med dem gå över en framtida bansträckning här, så att vi alla kan bli nöjda.

Bakom tangenterna: Martin Rasch
Bilder: Discgolfpark och Martin Rasch