"Alla Sveriges discgolfbanor på ett ställe."
 

DNT 3 2018, Gävle

20.6.2018 18:17

Länge funderade jag på vad som fanns att skriva om DNT Gävle. Jag har nämligen inte själv haft möjlighet att delta i större tävlingar i år, utan har hållit mig på hemmaplan. Senast jag spelade Gävle var SM 2010, så jag har inte banan fräscht i minnet. Jag tänkte att jag kunde höra av mig till Mats Huldt, tävlingsledaren och en av Sveriges absolut trevligaste personer. Sen tänkte jag att jag borde låta honom vila, han har precis rott i land en DNT. Medans jag funderade plingade det till i telefonen. Anders Swärd ville anmäla sig till en tävling, där jag står som touransvarig. Mycket passande in, tänkte jag, och lyfte på luren för att få ett snack med helgens segrare.

Anders, du hade ju några kast upp till täten när sista rundan startade?
– Ja, jag var väl tre kast efter Kristian Bengtsson. Efter två hål var jag fyra kast efter, och då gick väl tankarna åt hållet att ”jaja, det är väl bara att spela så bra som möjligt och se hur långt det räcker”. Kristian var ju så grymt stabil senast i Hässleholm. Men nu i Gävle missade han lite faktiskt. Så jag kom ikapp när det var typ 4 hål kvar att spela. Om jag minns rätt satte jag hål 13-17, så då var det mer eller mindre klart.

Senast pratade jag med Kristian, och frågade honom hur mycket tid han lägger på träning. Vad svarar du om jag ställer samma fråga till dig?
– Oj, vad ska jag svara på den? Jag tränar lite för dåligt egentligen. Men jag ställer mig faktiskt och tränar, vilket jag är ganska säker på att inte alla gör. Efter Hässleholm har jag tränat på inspel. Jag missade några på 70 meter och in, och det tillåter jag inte mig själv att göra. Man fick väl inse fakta och ta in en nyare, stabilare inspelsdisc i väskan. Den gamla fick flytta ner ett stabilitetssnäpp i väskan. Och inspelen satt riktigt bra i Gävle, så de är jag nöjd med. De senaste åren har jag tränat mycket med Midranges och fairwaydrivers också.

Ja, för ett antal år sedan kastade du väl inte Midrange alls. Du var kanske till och med lite anti, eller?
– När jag började spela kastade jg mycket Shark och sådant, så det stämmer inte riktigt. Men sen ändrade jag mitt grepp och började kasta längre med putters. Nya greppet funkade inte alls med Midrangediscar, så då blev det att jag inte spelade såna. Det gick bra förut. Men man är ju inte 27 längre. Att kasta putters 100 meter är numer lite för nära gränsen för mig. Dagarna då det sitter funkar det, men när timingen inte är helt rätt så blir det fladdrigt och uselt. Så jag funderade på det där och testade lite. Jag provade MD3, och den både känns och fungerar som en putter för mig. Fördelen är ju att jag inte behöver ta lika mycket höjd med den. Även FD funkar bra för mig. Discmania, som jag spelar med har ju den fördelen att de har en ganska kompakt disclinje, så jag behöver inte testa en massa olika modeller.

Du känner att du klarar dig med deras discar, eller finns det något hål du skulle behöva fylla?
– Jag klarar mig bra. Och PD är en sån grym disc. Den är nog den spetsigaste discen jag kastar numer, eller om det är CD3.

Inget riktigt snabbt i väskan alltså?
– Nej. Var du med på SM senast? Där spelade vi på bollgolfbanan ena dagen. Då såg jag att jag inte tappade så mycket i längd med en PD. Jag kastar inte jättelångt, men jag hänger med skapligt ändå. Det kanske låter lite trist, men jag tycker inte om vad som händer när man kastar något bredrimmat och den skippar rakt i sidled på slutet. Rent generellt tycker jag att folk borde tänka efter en gång till innan de tar fram något riktigt vasst.

Jag tänker att du och Kristian är visa efter många års kastande, men hur är det med den tredje som var med i tätstriden, Max Regitnig?
-Jag vill gärna dra en parallell till pingis. En sport jag faktiskt är duktig på, jag har spelat i division 2 som bäst. De bästa där spelar inte med de allra häftigaste gummina, de är för snabba helt enkelt. För svåra att kontrollera. Ta Max till exempel. Han är så explosiv. Han behöver inte kasta bredrimmat. Sen säger jag inte att det är fel, man måste ju spela på sina styrkor och göra det man är bekväm med. Men som på struten i Gävle kastade han OB lång på driven. Han hade inte behövt kasta bredrimmat där, något mindre spetsigt hade räckt bra för honom, så det kändes som ett tveksamt val. Sen kastar inte jag bredrimmat därför att jag får problem med vinklarna på dem, det är ju en annan sak också.

En inte liten del av klanen Swärd i guldhattar firar uppflyttning till division 2 i pingis.

Du har en plan med vad du kastar och varför?
– Jag vill tänka att jag med åren har blivit lite smartare. Jag tror att jag i alla fall oftare tänker discgolf rätt. Sen att man inte alltid klarar av att utföra det man tänkt, det är ju en annan sak.

Hur tänker du då inför resten av säsongen. Blir EM det stora målet?
– Nej, det är det inte. Jag ska tävla ganska mycket framöver, och jag vill prestera så bra som möjligt på varje tävling. Jag vill heller inte sätta för mycket press på mig själv inför en tävling, det har jag gjort förr och det brukar inte gå bra. Det här med att försöka toppa formen inför en tävling funkar inte så bra för mig heller, så jag tar en tävling i taget. För mig brukar det funka bättre och bättre ju mer jag spelar. Så länge jag har roligt på banan och spelar mycket så blir jag bra. Om jag spelar mycket så brukar puttarna sitta bättre också. Så nu framöver kommer det att bli en del tävlingar, EM blir en av dem helt enkelt.

En av de tävlingarna blir The Open på Ale, med en del stora namn. Vad tror du om den?
– Det ska bli kul att se vad spelare som vanligtvis bara kastar hyzer kan göra på den banan. Jag tror att Jeremy Koling kan bli vass. Vi var där och testade den på nationaldagen, och det är en väldigt svår bana, så jag tror inte att det kommer att bli några stora skrällar. Det är svårt att göra birdies, poängen är väl att göra så få bogeys så att man inte behöver göra en massa birdies.

Just det där tycker jag är lite svårt. Den mentala omställningen. Att vara van att göra en massa birdies när man spelar bra, till att par är en helt okej score?
-Jag håller med, och det är något man behöver förbereda sig för. Vi kan ta Kalmar till exempel, som nu senast var riktigt svår, kanske till och med onödigt svår på sina ställen. Innan den tävlingen hade jag inte koll på vad som krävdes scoremässigt, så jag ställde upp för höga mål för mig själv. När jag inte lyckades uppnå dem blev jag besviken och tappade tålamodet. Om det räcker att gå tio under par på tre varv för att vinna en tävling, då är ju inte tre under på ett varv dåligt? Det beror ju givetvis på vilken bana man är på. Om jag kommer till din bana (Rydskogen, Linköping) så vill man ju göra birdies nästan överallt. Men banorna vi tävlar på blir ju svårare och svårare och då är inställningen innan också viktigare. Jag tror att det här är något som alla borde träna på och bli bättre på. Att ställa sig frågan ”Vad krävs av mig för att jag ska bli nöjd med en runda”.

Anders har annat planerat, så vi avslutar samtalet. Det ska bli speedway. Västervik mot smederna, en strid som bortalaget gick segrande ur. Men ganska snart plingar det till i telefonen hos mig. Så här står det: Jo apropå träning. Efter din helt riktiga kommentar under SM förra året har jag ju såklart även tränat puttar! Har jag dom med så blir det ofta bra. 🙂

Jag skrattar till och blir uppriktigt glad av SMSet. Man kan ta en kommentar på olika sätt. Man kan bli grinig. Anders har massor med SM-guld hemma i hyllan, varför skulle han bry sig om vad jag, med en handfull C-tiers på meritlistan säger om hans spel? ”Äh, han snackar strunt, skit i det.” Men Anders blev inte sur, han ställde sig och tränade puttar. Jag tror att det är ett recept på framgång. Jag är faktiskt ganska övertygad om det.

Vid tangenterna: Martin Rasch
Foton: Svenska Discgolfförbundet och Michelle Xuan Dung Quach