"Alla Sveriges discgolfbanor på ett ställe."
 

Beaver state fling 2017

12.6.2017 17:16

Med VM runt hörnet så pratade stjärnorna om att BSF är viktig som generalrepetition. Nu var det dags att prova om formen är som den ska, att det mentala spelet är på plats och att detaljerna är finslipade. Mellan de majestätiska träden i Oregon fick vi svart på vitt en förhandstitt om hur VM kommer att se ut.

För oss som inte varit på plats är det nog lite svårt att föreställa oss naturen som banorna i BSF spelas i ser ut i verkligheten. Videokameran ljuger en aning om proportionerna. Granarna de navigerar är inte riktigt som svenska granar, de är sådär lite amerikanskt förstorade. Plusmeny med extra allt tack. Vädret var nog också en faktor för många. Tätt mellan skurar och solsken, man ser hur det ångar över gräsmattorna. För de i täten verkar regnet och blåsten inte spela så stor roll. Att se dem parkera 140-metershål med regn och blåst i luften är verkligen imponerande, själv väljer jag att följa Central Coast Disc Golfs publiceringar, så man får lite gött snack till bilderna.

Det har varit en rafflande tävling i flera av klasserna. Openklassen var tät. Mastersklassen likaså. Vi kan dock börja med klassen som inte var det minsta jämn, åtminstone inte vad gällde segern. För över de fyra varven snittade Page Pierce 1008 i rating! I damklassen är det ganska sällan någon kommer upp i 1000-rating på rundorna, men Paige bröt den barriären i tre av fyra rundor. Med en totalscore på tio under par var ingen annan ens i närheten av att vara ett hot. Paige får stå som en solklar favorit till VM i och med sin uppvisning på BSF. Det blev ändå spännande i damklassen i striden om andraplatsen. Catrina Allen hade greppet halvvägs in i tävlingen, men den jämnare Valarie Jenkins tog sig till slut förbi och knep silvret med ett kasts marginal. Och ner till fyran Sarah Hokom var det bara tre kast ytterligare, så räkna med att det blir tight när medaljerna ska fördelas även på VM.

Paige Pierce på väg att krossa motståndet

I masterklassen hade vi efter tre rundor en delad ledning mellan tre spelare. Det var helt öppet mellan Shasta Criss, Jere Eshelman och Patrick Brown. Patrick är nog känd för de flesta, då han ofta är med ute på touren. De andra håller sig mig veterligen helst kvar på västkusten, så de kan kanske vara mer obekanta. Men de figurerar titt som tätt i CCDGs videos. Till slut blev det faktiskt inte så jämnt som alla trodde att det skulle bli. Shasta Criss var hetast och slog till med den högst ratade rundan i klassen genom tävlingen. Seger för Shasta med fyra kasts marginal ner till Jere Eshelman, som i sin tur slutade ett kast före Patrick Brown.

Vi sparar det häftigaste till sist. Duellen. Rivaliteten. Tuppfäktningen. För snart är det dags igen. Ska Ricky kunna försvara sitt VM-guld, eller kommer Paul att ta tillbaka det? Min gissning är att det kommer att bli en rysare. Vem leder BSF efter första varvet? Ricky Wysocki och Paul McBeth delar ledningen. Ingen är förvånad. De är en liten klass bättre än sina motståndare när de är på tårna. Unge Eagle McMahon nafsade i hasorna i sin comeback och kan säkert blanda sig i hetluften även under VM. Namn som Simon Lizotte och Jeremy Koling saknades i listorna, så alla kandidater var inte på plats. Men jag har svårt att tro att någon annan än Ricky och Paul har den mentala styrkan att orka hålla ihop det under en så lång och påfrestande tävling som VM är.

Ricky hade en dipp på sin andra runda. Det ville sig inte riktigt. Discarna flög inte exakt lika bra som de brukar, puttarna var inte alltid perfekta. McBeth gick samtidigt som tåget och skaffade sig sex kasts försprång före Ricky. Med den stabiliteten han visade upp kändes det nästan klart. Visserligen är Eagle fortfarande bara två kast efter Paul, men på något sätt känns det ändå som om Paul har ett större försprång än så.

Det som utmärker en mästare är vad som sker efter en skruttrunda. En mästare tittar på TV, ser sitt favoritlag vinna, inspireras av det och går ut den tredje dagen och skjuter tävlingens bästa runda. Paul McBeths runda är bra, den ratas 1040, men trots det förlorar han två tredjedelar av sitt försprång ner till Ricky. Det är tufft att vara jagad, särskilt om jägaren puttar bäst i världen.

Så inför finalen är det upplagt för en riktig nagelbitare. Om ni är som jag så kollar ni in CCDG på tuben. Här finns i skrivande stund runda ett och två upplagda. Då Ricky ramlade ur ledarfloppen efter sin andrarunda så finns som tur är hans flopp filmad av The Disc Golf Guy. Skillnaden mellan andrarundan och tredjerundan är markant. Det ser så lätt ut. Man nästan frågar sig vad de andra i gruppen sysslar med. När Ricky gör sina birdies ser det ju busenkelt ut. Det är klasskillnad, helt enkelt.

Ricky Wysocki

Exakt hur tävlingen avslutades vet jag inte riktigt. Jag vet att det blir rafflande att se Ricky pressa Paul in i det sista. Jag vet att det blir väldigt kul att se särspelet dem emellan. Det jag ser fram emot mest är nog att försöka läsa av deras kroppsspråk under rundan. Vem är rakast i ryggen? Vem visar nerver? Vem klarar av att behålla skärpan när pressen ligger på? För VM stundar. Och i och med segern i Beaver state fling vill jag nu hänga favoritskapsmanteln på Ricky Wysockis axlar. För nu har han, för att använda mig av hans eget favorituttryck, ”momentum”.

 

Vid tangenterna – Martin Rasch

Bilder: Ultiworld Disc Golf